..har tornat upp sig på fejjan i form av att en gammal klasskompis från grundskolan tyckte att det var en god idé att skicka en friendrequest till mig. Jag tänkte att det faktum att jag har bytt tilltalsnamn skulle få de där personerna från förr, som det inte finns någon anledning att ha kontakt med, att inte hitta mig. Men icke.
Eftersom jag inte ville vara otrevlig bekräftade jag friendrequesten och klickade in på hennes profil. Jag säger bara; oh my fucking god! Vi snackar foton på nästan tonårsstora ungar, trashiga semesterbilder och extremt tråkiga statusuppdateringar. Hennes favoritförfattare är Liza Marklund och efter att ha kollat igenom hennes bilder kunde jag konstatera att hon äger en uppsättning foppatofflor i varierande kulörer och att hon på riktigt, utan tillstymmelse till ironi, älskar att åka till Ullared och handla.
Jag är verkligen medveten om min raljernade ton men jag kan inte konstatera annat än att jag fick en känsla av panik efter bara ett par minuters surfande på hennes profil. Hon lever exakt det liv som jag inte vill leva. Det var som att se en presentation av allt som jag absolut inte är. När jag hade kommit så långt i mina tankar kände jag mig som en Stockholmsbaserad och översittaraktig klassresenär. Detta gav mig först ett sting av dåligt samvete, jag bestämde mig dock ganska snabbt för att skita i det där med dåligt samvete, av den enkla anledningen att det inte tjänar någonting till.
Jag utgår ifrån att hon har klickat in på min profil också. Klickar en runt på den framgår det med all önskvärd tydlighet att jag är någon form av queerperson och att jag har ganska tydliga åsikter i vissa frågor. Jag är så sjukt nyfiken på vad hon tänker efter att ha kollat igenom min profil. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om min profil är lika mardrömslik för henne som hennes är för mig.
Via hennes profil hittade jag även en rad andra gamla klasskompisar från samma tid. De är tydligen kompisar fortfarande ett helt gäng. Två av dem blev ihop när vi gick i åttan och är fortfarande ihop. De har dessutom varit gifta i 10 år. För mig är det helt jävla otroligt. Jag kan verkligen relatera till att vara en del av en monogam och tvåsam relation under en väldigt lång tid, det är inte det. Det är att de blev ihop när de var 14 år. Jag fattar inte hur det går till. För egen del är det först efter jag passerat trettiostrecket, avverkat en rad olika typer av nära relationer av varierande kvalitet, ransakat mig själv och mina egna relationsmönster samt gått en vända i terapi som jag känner att jag överhuvudtaget är kapabel att vara en del av en konstruktiv nära relation. Och de blev ihop när de var 14 år.. Otroligt, helt jävla otroligt.
Dagens konstaterande: Människor är så sjukt galet hysteriskt olika så det tamejfan inte är klokt.
Ytlig som få
22 timmar sedan
